Det var länge sedan jag grät så mycket som jag gjorde när jag skrev den här texten om min älskade Zandora ♥♥

Som ni kanske vet så har jag, min mamma och min syster haft två stycken hästar. Den första hästen vi köpte var ett isabellfärgat halvblodssto som hette Zandora.
Sommaren 2008 åkte vi till Ljungkile och bodde där i två/tre dagar för att vi skulle provrida Zandora som bodde i Lysekil. Ena dagen provred vi henne och jag hoppade med henne också. Nästa dag red min syster ut med henne. Hon var en super fin häst som var lite halv-tjurig när man pysslade med henne, men det kändes inte som något stort problem. Någon vecka senare på kvällen kommer Zandora hem till oss på gården med en hästbuss.
När hon kom till oss var hon ju såklart inte precis som hon var när hon bodde i Lysekil. Problemet var bara att hon var tjurig 24/7. Man var tvungen att ta med sig ett ridspö in i boxen när vi skulle fodra hästarna för att man inte skulle riskera att bli biten eller sparkad. Med andra ord, hon var en ganska så aggressiv häst. Hon till och med bet min syster i magen en gång...

Men trots det så älskade jag henne och hon var min ögonsten!
En dag i december följde min vän Karin med mig hem. Det var första gången hon var hemma hos oss på gården och första gången hon träffade Zandora. Den dagen skulle vi bara pyssla med Zandora och det skulle inte bli någon ridning. När min mamma kom hem så kunde vi inte bestämma oss om vi skulle skjutsa hem Karin innan eller efter stallet. Till slut bestämde vi oss för att skjutsa hem henne innan, vilket visade sig vara ett väldigt klokt val.
När vi kom hem så gick min mamma ner till stallet i förväg och så skulle jag komma en liten stund senare. När jag kom ner till stallet så hade mamma precis ställt in Zandora i boxen och jag blev förstås förvånad eftersom hon inte kunde vara klar redan. Mamma sa att hon betedde sig konstigt och vi stod och tittade på henne en stund i boxen. Hon kunde inte stå rakt utan vinglade och liksom lutade sig mot väggarna. Efter det minns jag inte exakt vad som hände. Men jag vet att våran granne som också ägde gården och de andra hästarna kom till stallet och att vi ringde vetrinären. Medan vi väntade på att veterinären skulle komma så gick vi runt, runt, runt med henne på stallplanen. Vi fick turas om om att gå med henne. Klockan började bli ganska mycket och det började bli mörkt, men i fortsatte gå och gå. Det gjorde vi för att vi misstänkte att hon hade kolik och då ska man gå med hästen (minns dock inte varför). 

Veterinären kom och undersökte henne och behandlade henne som om hon hade kolik. Hon fick så mycket smärtstillande/lungnade(minns inte vilket det var) så att om en "vanlig" häst skulle få det så skulle den inte klara av det. Veterinären kunde inte komma på vad felet var så vi fick åka in till Strömsholm. Så vi fick bokstavligt talat trycka in henne i transporten, eftersom hon var så vinglig, och åka till sjukhuset. När vi kom dit så gjorde veterinärerna där lite tester och kunde inte heller komma fram till vad felet var. Så de sa till mamma att hon var tvungen att bestämma direkt, operation eller avlivning. Hon valde operation och de kom fram till att hon hade tarmvred och när det skulle vända tillbaka tarmen så gick den sönder. Men de lagade den och hon fick stå med dropp i en box i ett av sjukhusets stall. Mamma hade pratat med veterinärerna och talat sagt att om hon blir sämre när de tar ut droppet så skulle de avliva henne. Då kunde vi i alla fall känna att vi försökte. 
Efter ett par dagar på sjukhudet så lyckades jag och Amanda tjata oss till att vi skulle åka dit och hälsa på henne. Mamma tyckte inte att vi behövde göra det eftersom hon skulle komma hem sen. Men som sagt, så lyckades vi övertala henne att åka dit. Det var den värsta stunden jag varit med om under tiden vi hade henne. Hon var så lugn och brydde sig inte ett dugg när vi borstade och pysslade med henne, när hon normalt brukade stå med bakåtstrukna öron och ibland till och med hugga efter en. Hon drog öronen bakåt en ända gång och det var för att jag råkade komma åt droppslangen som satt i hennes hals, och man kan ju förstå att det gör ganska ont.
Dagen efter när jag kom hem så såg jag att mammas bil stog i carporten och hon brukade aldrig komma hem före mig. Så jag undrade självklart varför hon var hemma så tidigt. Mamma stod i hallen och hängde tvätt och det första jag frågade när jag kom in var varför hon var hemma så tidigt. Hon vände sig om och tittade på mig med den där "blicken" och jag bröt ihop direkt. 
Veterinärerna hade alltså tagit bort droppet men hon hade bara blivit ännu sämre och därför avlivat henne.
De frågade om de skulle skicka hem hennes grimma och en fläta från hennes man till oss och det ville vi såklart. Men dock så fick vi bara hem flätan och inte grimman vilket jag var väldigt upprörd över då. Jag ville ju ha så mycket som möjligt kvar av henne. 



Efteråt är jag så otroligt glad över att vi övertalade mamma att åka och hälsa på henne. Då fick vi liksom en chans att säga hejdå även fast vi då inte hade någon aning om vad som skulle hända dagen efter. 
Jag älskade henne massor och är så otroligt glad över de fyra månaderna vi hade med henne.
Hon är otroligt saknad! ♥♥♥

Flätan ♥♥

Här kommer några bilder som ägaren skickade till oss innan vi åkte och provred henne:
(bilderna är på papper och jag har tagit kort på de i webbkameran, därav dålig kvalité)

♥♥